Den oundvikliga döden

Jag har alltid haft det svårt med döden.
Kan liksom inte ta det till mig.
Kanske beror det på att vi vet så lite om vad som händer sedan.
Jag vet inte.
Det är iallafall lätt för mig att förtränga den.
De senaste åren har jag medvetet kämpat för att få mitt förhållande till döden att bli mer naturligt. Medvetet sjungit på fler begravningar. Tänkt mer på döden och på mina släktingar som gått bort.
Att vi i GLÖD skänker pengar till barncancerfonden ger mig ofta en nyttig tankeställare.
Det är så lätt att bli uppslukad av vardagen och de lyxproblem som många av oss ändå borde kalla dem, så länge vi får vara friska.

Kanske är det som ett resultat av allt detta som jag märker att det är svårare och svårare att bortse från den.
Mina föräldrar blir äldre. Vi blir äldre. Jag ser på barnen och inser att jag inte kommer få vara med dem för alltid. Det som då skär genom kroppen samtidigt som jag är så lycklig att jag får vara deras mamma, är dödsångest, rädsla och ilska samtidigt.
Jag vill, jag vill, jag vill visst det !
Mina tankar blir som en treårings och jag vill lägga mig ner på golvet och sparka och slå. Som om det kunde hjälpa.

På mitt jobb har vi en arbetskamrat i 50-årsålders som har cancer på flera ställen i kroppen. Personen har genomgått många behandlingar men nu verkar det inte finnas så mycker mer som läkarvetenskapen kan göra för honom. Han har blivit ombedd att förbereda för sin egen död.
Hur gör man det ? Hur tacklar man den situationen ?
Han jobbar fortfarande och pratar gärna om sin situation, men är alltid positiv.
Ett försvar säkert, men ändå otroligt beundransvärt.

När man ser reklamen på TV för barncancerfonden. Den där om den tomma 4:e stolen ni vet, molar det sådär i magen igen. Jag vill inte tänka på det.
Men mitt bättre vetande är säker på att det är bra, för då är det lättare att leva i nuet och vara tacksam för att vi får vara med här och nu !

En stor kram till er alla därute om ni så är friska eller sjuka.
Alla behöver vi mer kärlek och omtanke, oavsett situation.